2010 var året då sociala medier börjades användas på allvar av museer och andra minnesinstitutioner (och inom ”offentligheten” i övrigt). Det räcker att man säger ordet ”sociala medier” för att vissa ska få något lyriskt i blicken. Utvecklingen kommer att fortsätta under 2011 och många kommer att mogna, dagens användande (som oftast är learning by doing) kommer att landa i någon form av strategi.
Jag följer långt ifrån alla institutioner men tillräckligt många för att notera att de flesta använder dessa nya kanaler till att skicka ut ungefär samma information som tidigare; föreläsningar, öppetider, utställningar och andra arrangemang. Självklart kan användarna kommentera och ställa frågor men antalet institution som aktivt använder sociala medier för att föra en dialog med användarna är mycket få. Jag ser inget fel i att använda dessa kanaler som utpräglade sändarkanaler (jag gör mycket av min omvärldsbevakning på det sättet) men då ska man inte inbilla sig att det handlar om något annat. Ett intressant exempel är Konsumentverket som är tydliga med vad de skickar ut på sitt Twitterkonto.
Några av mina personliga favoriter som jag tycker står ut ifrån mängden är Spårvägsmuseet som t ex använt Flickr på ett framgångsrikt sätt för att identifiera foton från okända platser. Bilderna ligger även ute under Creative Commons vilket alltid är positivt. En annan favorit är Historiska museet i Stockholm som kompleterar de numera sedvanliga kanalerna (Facebook, Twitter, Flickr) med personliga bloggar från bl a Katty Hauptman Wahlgren och Fredrik Svanberg (klicka här för samtliga bloggar). Att de även har Sveriges, mig veterligen, enda twittrande generaldirektör gör ju bara saken bättre. :) Det ska även bli intressant (särskilt gällande dialogbiten) att följa utvecklingen på Nordiska museet där man avsatt resurser till en hel avdelning som ska jobba med frågorna. Det finns många andra bra exempel som jag kanske återkommer till i ett senare blogginlägg.
Jag intalar mig att det ofta är kommunikationsenheterna som ligger bakom det som skickas ut, jag saknar ofta den personliga rösten från medarbetarna som berättar vad som händer i verksamheten bakom kulisserna. Jag har svårt att se hur en dialog ska kunna genomföras på ett bra sätt när det är en institution som är avsändare. Användarna vill diskutera med en människa, inte en logotyp.
Jag tror att film kommer att användas mer och mer under 2011 som ett sätt att nå ut. Både Marinmuseum och Kungliga myntkabinettet har lagt ut proffsiga filmer på Youtube som är lättillgängliga och informativa. Som ett komplement till detta skulle jag gärna se lite mer personligt filmade klipp från bakom kulisserna.
Man ska inte göra misstaget och tro att sajter där man kan dela med sig av sina erfarenheter, ställa frågor och diskutera är en ny företeelse. Diskussonsforum har funnits lika länge som internet och det är ofta där som intresserade och eldsjälar samlas. Det finns en uppsjö etablerade mötesplatser som behandlar allt från historiskt återskapande och släktforskning till byggnadsvård. Dessa mötesplatser borde bevakas av minnesinstitutionerna, det skulle innebära att finnas där målgrupperna finns, på riktigt. Det är på dessa platser det finns riktiga förutsättningar för en jämnbördig dialog där argument och formulering går före doktorsgrader och fina titlar. Det skulle vara intressant att veta hur många minnesinstitutioner regelmässigt bevakar forum och bloggar och dessutom deltar i diskussionerna. Bevakningen kan göras enkelt via t ex Google alerts och Knuff. Då jag själv driver ett sådant forum (Arkeologiforum) är jag öppen för en djupare diskussion kring detta.
Något annat jag är nyfiken på är hur många institutioner som jobbar aktivt med att kvalitetshöja materialet i Wikipedia.
