W

Ww Ww
Ursprung
Benämning	Dubbel-v, /dubbelve/
Protokanaiskt	(wav)
Feniciskt	(wāw)
Ligaturiskt	v + v / u + u
Varianter	Ɯɯ (runt w)
Besläktade bokstäver i andra alfabet
Arabiskt	و (wāw)
Hebreiskt	ו (vav)
Arameiskt	(waw)
Grekiskt	Υυ (Ypsilon)
Kyrilliskt	Уу
Latinskt	W-konsonant: Ƿ (Wynn) W-vokal: O (som i orm)
Runor	ᚹ (Wynn)
Tekniskt
Morse
ISO/IEC 8859-1	W:87 / w:119
Unicode	W:U+0057 / w:U+0077
Bokstavering	Wilhelm/Whiskey

W (versal: w), kallad dubbel-v (engelska: double-u, ”dubbel-u”), är den tjugotredje^[1] av det moderna latinska alfabetets tjugosex grundbokstäver. Det är i grunden en ligatur av digrafen uu och vv, eftersom bokstäverna u och v tidigare var samma bokstav. W kan således förekomma som båda vokal för ett långt u-ljud (uu) eller som konsonant för ett öppet v-ljud (tonande labiovelar approximant).

Bokstaven är ursprungligen en ligatur (två sammanskrivna tecken) av två V:n.^[1] Den började först användas av anglosaxiska skribenter under 600-talet, för att beteckna halvvokalen [w], och upptogs senare i tyskan, där det på den tiden uttalades på samma sätt. U och V var fram till 1500-talet bara skilda stilar för att skriva samma bokstav, varför W benämns som "dubbel-U" (engelska: double-U) i engelskan, till skillnad från i de flesta andra språk där W benämns som "dubbel-V".

W används i svensk skrift sedan åtminstone 1717,^[1] men fanns inte med bland det svenska alfabetets (tidigare 28) bokstäver förrän år 2006, då den trettonde upplagan av Svenska Akademiens ordlista över svenska språket utgavs, då Svenska Akademien beslutade att införa W som ny bokstav, bland annat till följd av bokstavens mer utbredda användning i etablerade lånord som webben,^[2] som stundom uttalas såsom på engelska (men i lånord från tyskan uttalas W likadant som V).
Före år 2006 samsorterade Svenska Akademien ord på W med ord på V i ordlistan, eftersom W då allmänt klassades som en variant av V. Trots att Svenska Akademien börjat räkna W som en bokstav i alfabetet så anser Språkrådet att W dock fortsatt skall klassas som en variant av V (och inte som en "egen" bokstav) i vissa sammanhang, med hänsyn till att exempelvis de flesta namn med V-ljud kan stavas antingen med V eller W, vilket gör bokstäverna svåra att särskilja från varandra (i talspråk). Det finns emellertid ett fåtal exempel på minimala ordpar där man i uttal och definition kan skilja på V och W, som tvist och twist.

I datafiler och -program som använder Unicode lagras W samt förkomponerade bokstäver med W som bas och vissa andra varianter av W med följande kodpunkter:

I ASCII-baserade kodningar lagras W med värdet 0x57 (hexadecimalt) och w med värdet 0x77 (hexadecimalt). I EBCDIC-baserade kodningar lagras W med värdet 0xE6 (hexadecimalt) och w med värdet 0xA6 (hexadecimalt). Övriga varianter av W lagras med olika värden beroende på vilken kodning som används, om de alls kan representeras.

• ”Alfabetet blir längre – växer med W”. Dagens Nyheter. 21 april 2006. Arkiverad från originalet den 1 oktober 2007. https://web.archive.org/web/20071001091738/http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=538744&previousRenderType=3. Läst 10 januari 2011.